Brudföljet 2009. Brudparet spelades av Jaana Lönnblad och Oliver Lehtinen.

Fanbärarna går längst fram i tåget tillsammans med spelmännen

En glad serveringsflicka med brudskål till publiken

_________________________________________________________________________

Bondbröllop var på 1800-talet stora tillställningar som varade tre - ibland t.o.m. fyra dagar - det var fester som flödade av mat och dryck. Man firade gärna under försommaren för att visa att gårdens förråd i visthus och bodar ingalunda var tömda. Naturligtvis var det enbart de besuttna bönderna som hade råd att hålla sådana fester - men inbjudna var bygdens folk - en del som gäster och många som hjälpare.

  Bröllopet
började med att brudgummen hämtade sin brud från hemmet till bröllopsgården. Bröllopet firades oftast i brudgummens hem eftersom de unga tu vanligtvis kom att bosätta sig där. Brudgummen sadlade gårdens ståtligaste häst som gärna fick vara lite vild för att visa brudgummens iver efter bruden. Det sägs att ålänningarna var synnerligen omtänksamma mot sina hästar och skötte dem ytterst väl men vid detta tillfälle fick hästen lite stryk så att han var lagom oregerlig och vild.

 Brudföljet
gick genom bygden åtföljt av spelmän och fanor. I brudtåget fanns också brudlassen, brudens utstyrsel - ju fler desto bättre. Bygdens unga flickor bar fanor - en sed som kom med allmogeseglationens blomstring under 1800-talet. De granna dukarna skulle schasa iväg allt ont och trolltyg som fanns i faggorna. Dessutom sköt ynglingarna salva efter salva för att skrämma och göra tåget riktigt festligt.

 Vigseln
kunde ske i hemmet eller i kyrkan. Dagens brudpar står under en brudpäll - ett vigseltak - som är en kopia av den brudpäll som 1795 införskaffades till Jomala kyrka. Också brudpällen skulle skydda de unga mot onda makter.

 Bröllopsgården
var smyckad till fest och vid ingången fanns brudstänger uppsatta. De är liksom midsommarstången en fruktbarhetsymbol - de gröna grantopparna skall tillförsäkra de nygifta många barn. Stängerna togs ner först då det första barnet anlänt. På det sättet kunde hela bygden beskåda och kontrollera att barnet kom i rättan tid! Brudstängerna gav också möjlighet att tyda framtiden - om någon av grantopparna föll ner i förtid - då betydde det att bruden eller brudgummen skulle gå i en för tidig grav tillmötes. 

 Bruden
var festens huvudperson - hon var klädd i de finaste kläder och prydd med blommor, smycken och krona. De åländska brudarna bar länge svart klänning - först vid sekelskiftet slog den vita klänningen igenom. Detta var av rent praktiska skäl - man kunde på den tiden inte tänka sig att skaffa en klänning som bara kunde bäras vid ett enda tillfälle. Nej den svarta klänningen skulle brukas vid många högtider och sömmerskan satte därför ordentliga sömsmåner så att den gick att lägga ut efter behov. För en bondmora skulle vara fyllig  - på det sättet visade hon gårdens välstånd.

 Brudkronan
är typisk för Åland - en skapelse av blommor, silver- och guldtrådar. Kronan fick endast bäras av kyska brudar - om man syndade mot denna lag hade kyrkan rätt att uppbära böter för otidigt sängalag. Bevis var om barnet föddes tidigare än 8 månader efter vigseln. Ända till 1889 hade kyrkan denna rättighet även om den inte utnyttjades under senare delen av 1800-talet. Mer praktiskt sinnade präster omvandlade ibland böterna till tjära - som det alltid fanns användning för i de kyrkliga byggnaderna. I en av de åländska kommunerna, Kökar, kringgick man denna sedvänja genom att låta gravida brudar bära "öppen krona" - en blomma i mitten togs bort.

 Gästabudet
varade som sagt i dagarna tre - man bjöd på fisk, kött, köttbullar, lådor, syltor, pannkaka och som det heter på åländska, sviskonkräm och snömos - vilket betyder plommonkräm med grädde. Dessutom fanns dryckjom - öl och brännvin. De som serverade dryckerna kallades spisölsbruntar och kunde bli tämligen livade eftersom de unnade sig att smaka lite. Ibland måste de bevisa sin nykterhet för gästerna genom att "dansa på skarven" - dvs. de måste ha balans nog att kunna följa en bräda i salsgolvet - allt skedde under stor munterhet.

 Vid midnatt fördes bruden bort och brudstyrseln togs av - hon ifördes ungmorsklänning och nu var det tid för ungmorsskålen. Gästerna parades ihop och skålade med ungmor och hennes make. De riktigt överdådiga bröllopens tid var ute vid tiden för andra världskriget - då räckte det med tvådagarsbröllop - och idag nöjer vi oss med en dag.